(28 November 1873, Georgetown, Colorado - 7 June 1953, Seattle, Washington) was a painter noted for her landscapes of New Mexico and the American Southwest. Cordelia "Cordie" Creigh was born in Clear Creek County, Colorado. Her father died in her early childhood, and she was raised by her mother, Emma Creigh who shuttled the family between Winfield, Kansas and Colorado. She married Willard Wilkinson in Boulder, Colorado in 1897 and gave birth to her only child, Louise, in Hayden the next year, however, the couple divorced shortly after the turn of the century. Cordelia then began to seriously develop her skills as an artist motivated by latest trends in American realism led by Robert Henri. Her academic training emphasized development of an alla prima technique and painting out of doors, which inspired her to produce bold impasto works quickly. She started making road trips to New Mexico and became friends with painters in the Taos Society of Artists and the Santa Fe art colony. Her numerous expressive oil sketches and en plein air canvases of adobe dwellings and rugged landscapes caught the attention of art dealers. Before the end of the First World War, Cordelia married John H. Wilson and took his surname for her entire professional career. They settled on Tremont Street in Denver, just around the corner from the J. Gibson Smith Gallery which displayed and sold her works. Many of her paintings had frames she hand-carved in rustic Arts and Crafts style and gilded with sheets of gold leaf. In 1917, Cordelia Wilson was honored by having two paintings selected for the inaugural exhibition of the new New Mexico Museum of Art in Santa Fe. The show featured easel works by George Bellows, Robert Henri, F. Martin Hennings, and Leon Kroll, who were working in the Southwest at that time, along with the "Taos Six" (Oscar Berninghaus, Ernest Blumenschein, Irving Couse, Herbert Dunton, Bert Geer Phillips, and Joseph Henry Sharp) and other members of the Taos Society. One of her paintings exhibited in the show, A Mexican Home, was reproduced in the January CFebruary 1918 issue of the journal Art and Archaeology (published by the Archaeological Institute of America) that featured a cover article about the museum's opening. Among Cordelia Wilson's largest landscapes is a 50" x 70" canvas, created for World War I military training. It was exhibited at the School of American Research of Santa Fe in 1917 with other large-scale so-called "Range Finder" paintings by Blumenschein, Berninghaus, Phillips, Gustave Baumann, Walter Ufer, Leon Gaspard, and others. They had been commissioned by the U.S. Army based on a proposal by the Salmagundi Club of New York, whose members wanted to make a special contribution to America's war effort. When the show closed, the works on display were shipped to Camp Funston at Fort Riley, Kansas and Camp Cody at Deming, New Mexico. The paintings were used for indoor instruction in range finding, topographical quizzes, and map drawing at Army camps. John Wilson, her husband, contracted tuberculosis in about 1921. The couple moved to the Seattle for his treatment at a sanitorium, where he passed away the following year. In 1923, Cordelia married for a third time to John N. Fahnestock, but this marriage ended in divorce in 1928. Cordelia continued to reside in Pacific Northwest producing still lifes, florals, and scenes of the Puget Sound region, although she periodically traveled, worked, and displayed her art in the Southwest.  Related Paintings of Cordelia Creigh Wilson :. | Head of a Peasant Woman with White Cap (nn04) | Portrait of a Woman | Fruhwerk | The Fight in the Forest | fransk bondkvinna |
Related Artists:
Hugo Knorr
painted Ostseestrand in 1880
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Giovanni Segantini
Italian Art Nouveau Painter, 1858-1899 Italian painter and draughtsman. An exponent of DIVISIONISM, he was the only Italian painter of the late 19th century to have enjoyed an unbroken international reputation, especially in Germany and Austria.